honestlyspoken

ser fram emot helgen
vill festa med den bästa,
visa några sjyssta dancemoves
& smoocha med en average homeboy

jag talar ofta om mina drömmar. de jag drömmer på natten och de jag hoppas på eller fantiserar ihop på dagen. en av mina mest skräckfyllda nattliga drömmar innefattar disneyfiguren Peter Pan, eller mer exakt personen som spelar huvudrollen den nyinspelade filmen.
Drömmen drömdes för flertal år sedan men jag kan fortfarande minnas nästan alla betydelsefulla och mindre viktiga detaljer.
Jag befann mig i en stor herrgård i den engelska landsbygden. platsen ingav en familjär känsla blandat med en svag gnagande oro över att någonting inte var helt som det borde. mina steg förde mig likt en robot in genom herrgårdens massiva och guldmålade trädörrar. bakom de flagnande dörrhörnen dolde sig intet. Det var ett ingenting som skymtade och som jag kom att dras in i. PLOP! och jag dunsar dovt ner i en välvispad gräddbakelse. jag har svårt att fästa blicken och varje rörelse känns fördröjd. jag blir ett med gräddbakelsen. ett offer i min gräddmjuka kropp. mina flackande blickar möter plötsligt en annans. Peter pan står några meter bort och spelar på sin planflöjt. strax därefter har han förlyttat sig bredvid mig, skrapar försiktigt bort det översta gräddlagret på min gräddarm. Skräcken som slog mig förstelnade min kropp. trots det visste jag att det enda möjliga sättet att överleva var att fly fort. Peter pan log och sade att jag var den sötaste han sett, så söt att jag kundes ätas upp. mina hallonrosiga kinder rodnade och benen blev till gelé.
jag höll på att förlora fotfästet och falla för komplimangen.
jag visste att det skulle bli min död men kunde inget göra åt det.

vaknade gjorde jag såklart i rättan stund. panikslagen och med skräcksvettsfläckar på mickey mouse-nattlinnet. nattlinnet är sedan länge bortglömt eller slängt. drömmen ligger dock kvar och skrotar i hjärnbarkens ena hörn.
jag tänker inte vara sockersöt och låta mig ätas upp.
 

jag måste nog ta tag i mitt liv. nu sitter jag här och tittar på hipsters och lyssnar på eminem. försöker sjunga med med men inser att jag inte kan mer av låten än meningen "i'm cleaning out my closet"
mina täcken har kaffefläckar och min armhålor luktar troligtvis av svett.
tur att jag trots det verkar ha vänner som vill umgås med mig.

friends seahorse

om jag vore en sjöhäst.
hade jag befriats från samvetskval, prestationsångest och den gnagande känslan av att hamna fel.
jag skulle glida med strömmen
och vara nöjd med det.